Flera i chock! Mitt i vecka 5 (4+4)

Mitt i vecka fem. Vad har hänt de senaste dagarna.
Jaa! Lördag skulle vi till Mr’s syskon 20 mil söderut och innan vi åkte berättade jag för mamma. Jag hade dagen innan meddelat henne att vår planerade fjällresa med barnen på sportlovet skulle vara tvunget att strykas då det helt enkelt blev för mycket! Jag ska ju på min Ayurvedakurs till helgen och det skulle innebära borta torsdag till söndag och sedan fjällen måndag till torsdag för att sedan direkt dra till fjärde delfinalen av mello i Lidköping lördag till söndag. När Mr dessutom meddelade att han åker bort onsdag till torsdag denna vecka (nu blev det många veckodagar att hänga med på) på konferans i skärgården kände jag att om jag åkte till fjällen var det enbart för mammas skull (ja kanske barnens också, men de kommer få roliga dagar även här hemma) och det kändes fel. Visst skulle jag kunna göra det för hennes skull men då får det inte gå ut över mig på det sätt det nu skulle gjort. Aldrig mer klampa på mig själv!! Så jag beslöt att Nej NO fjäll for us this time…

Så på morgonen innan vi åkte söderut meddelade jag mor att största anledning till mitt beslut var för att det är en bebis i min mage… Hon blev chockad även hon och frågade först om det var meningen, men kom på sig och sa GRATTIS. Jag sa att njae det var det nog…har bestämt mig att i fortsättning kort och gott säga ja det var meningen om den urbota dumma frågan kommer igen. Varför frågar man egentligen det, är det inte oviktigt! Fråga istället om jag är lycklig och mår bra. Men det var inga hard feelings mot mamma för att hon frågade, jag kände att jag vet hur hon regerar och jag kunde hålla mig neutral inför det. Men hon känns i efterhand jätte glad över det. Sa senare till barnen att nu får mamma gå försiktigt ute för det är inte bra om hon halkar (det är isgata här ute på parkeringen).

Barnen, ja! De allra flesta väntar ju ganska länge med att berätta om sin graviditet. Klarar vi det, NEJ! Jag har varit lite stingslig och trött och inte haft mitt vanliga tålamod och att då inte kunna säga vad det beror på till barnen går ju helt enkelt inte. Så på parkeringen utanför Maxi (innan vi betade av milen mot släkten) sa vi typ:

”Vet ni att i höst kan inte Vovves bur stå där på golvet längre för då behöver vi fälla upp den där stolen.” Ingen kopplade på en stund..gissade på det ena och det andra, ”ska vi ta med en kompis i bilen”, ”men kommer inte Vovve kunna åka bil med oss”…osv. Men tillslut kom frågan ”ska vi få ett syskon?” Sen var det WHAT, WOW, HERREGUUUD…idel glada och chockade miner. Nr3 mest överlycklig tror jag <3 ääääntligen ska hon få bli storasyster. Men även de andra! Nr2 drog ner mössan över huvudet och sa OJOJOOOOJ!!

Dock tycker de att det är tortyr att de ej få berätta för världen ännu… Känner att jag gärna väntar ett tag till dess. Jag är egentligen inte orolig över att det ska gå fel, men om det skulle det är jag mer orolig över vad som händer då…skulle vi försöka igen!!?? Har helt enkelt ingen lust att svara på en massa frågor. Så jag har bett dem att försöka låta bli att säga något även på kommande släktmiddagen, men bedyrade samtidigt att om de skulle råka försäga sig så är det ingen fara alls! Vi kommer inte bli arga på något sätt!!

Jag mår ganska bra tycker jag. Lite extra trött och lätt illamående kommer ganska ofta. Men bäst av allt känner jag ett sådant lugn och självsäkerhet. Jag talar MITT språk och det känns som att jag inte kommer göra någonting som jag inte riktigt vill mer… Nyss hade vi sex och jag gjorde det faktiskt mest för Mr’s skull (han åtrår mig något helt galet just nu) men vi pratade om det och jag tycker det är fine. Skulle aldrig göra det om det var så att jag kände obehag, men jag gillade det också även om jag dock kände lite illamående och tyckte han luktade kaffe, haha!!

Det är så himla härligt att vara äldre och tryggare i mig och i oss!!!!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *